Huset är städat efter killarnas golfhelg, storhandlingen är klar, håret är färgat (det visade sig att jag inte pallade trycket - att vara gråhårig, och visa det, vid 35 års ålder är inte charmigt...på mig...), jag har solat, tvättat, druckit latte och latat mig i överflöd och nu kommer den där smygande, envisa längtan efter barnen som sprider sig i hela kroppen! Nu är jag, liksom, klar med att vara med mig själv i lugn och ro.
Så vad gör man nu? Hoppar studsmatta som en tok? Sätter i gång med ett storbak? Tvättar bilen? Bygger altan?
Ska bli härligt att få snusa på deras små kinder när vi ses och nästan krypa in i deras små glass-stinna kroppar och lukta mig mätt på de små liven. Att längtan efter deras dofter kan vara så fysiskt stark?
Sötsalta sambon vill åka ut på sjön med båt i dag men jag förklarar myndigt att "de sa på radion att det ska bli åska" och tittar tvekande upp mot en klarblå himmel. Har landat så i lugn och ro-et att en sväng på sjön känns stressigt. Nu är jag nog klar med lugnet och ro´n och får kanske sparka igång mig igen!
Kram
/U
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar